Idag har jag varit på anställningsintervju, på NKV. Detta har fått min hjärna att gå på högvarv hela dagen. Förmiddagen ägnade jag nämligen åt att förbereda mig så mycket jag kunde, genom att försöka "gå igenom" mig själv. Liksom mina funderingar på eftermiddagen var om jag lyckats framställa mig på rätt sätt, och inte bara någon som jag skulle vilja vara.

Jag jobbar varje dag med att försöka stärka min självkänsla. Det är lättare sagt än gjort, men kan ändå se, att jag har gjort lite framsteg. Med hjälp av, "Mia Törnblom", i min "mp3" spelare, har jag snart arbetat mig igenom tre av hennes böcker. Det är mycket att jobba med, men jag har tex. lärt mig att:

- Alltid säga TACK, när någon ger mig en komplimang. Detta har jag blivit väldigt duktig på. Ibland kan till och med nästan bli irriterad, när andra inte tar åt sig av mina komplimanger till dem. (De som tackar för en komplimang, är roligare att ge en ny, än de som bara ignorerar den.)

- Säga till mig själv vad jag är bra på. Även om det känns löjligt och svårt,så ger det resultat! Tillslut börjar man lita på sig själv.

- Titta på mig i spegeln. Lära känna min kropp och acceptera mig för hur jag ser ut. Trots att jag gärna skulle vilja tappa tio kilo, så går det inte fortare om jag inte vågrar acceptera mig. ( Mina "volanger" är en del av mig, även om jag skulle klara mig utan dem)

Detta är bara lite av det jag jobbar med, hos mig själv. Men trots att jag börjar känna resultat, så inser jag en dag som denna, att jag har långt kvar. För när jag satte mig på stolen inför min förhoppningsvis nya chef, så glömde jag, av nervositet, bort alla mina förberedelser och hjärnan snurrade i 120... "Vad ska jag säga om mig själv? Vad har jag för fördelar, utan att verka "ego", ljuga eller framställa mig som någon "superkvinna", jag inte är? Vilka av mina dåliga sidor ska jag berätta om, utan att trycka ner mig själv eller framställa mig som galen?"

På något konstigt sätt så kom lugnet just som vi började prata, och jag tror att jag lyckades hitta en fin balans på beskrivningen av mig själv. Jag gjorde det bästa jag kunde i den situationen, det kändes faktist riktigt bra och jag är nöjd med min insatts. Skulle det nu inte bli så att jag får jobbet, så var det inte mig de sökte! (Hoppas, hoppas hoppas...!)

Men min sanning är den att, jag är en superkvinna!

Den jag är idag, står jag för! Det jag anser fattas mig, kan bara jag ändra på! Jag kan iallafall göra mitt bästa...!

Igår var det söndag och jag och min underbara vän Katrine, hade bestämt att vi skulle hitta på något tillsammans. Hon tog befället och har varit väldigt hemlighetsfull en hel vecka. Jag, som i min tur är värre än "Nicke nyfiken", har funderat många timmar på vad hon hade i kikaren. Mina tankar lutade åt, picknick, utflykt till hennes hemtrakter, gå någon promenadslinga/gåbingo eller på sin höjd, rida eller cykla..... Men aldrig att jag hade kunnat gissa detta!

Katrine kom och hämtade mig klockan 10.30 igår förmiddag. Jag som inte visste något, blev förpassad till bilen. och tre minuter senare kom hon ut med ett litet leende på läpparna. I blien berättar hon sedan att vi ska på SPA.....!!!!!!!!!! Jag trodde länge att hon skämtade, men började sakta men säkert inse att hon menade allvar.

Detta kom, som en skänk från ovan! Jag har alltid velat gå på SPA, men aldrig gjort det, och sedan jag fick barn så har det bara kännts som en dröm. Men så kom en ängel och tog mig med! Det roligaste är inte att jag har gått på SPA, utan att hon ville gå med mig! Detta, om något, gör att man känner sig älskad och uppskattad!

Väl där, så badade vi i olika pooler (kalla, varma, bubbliga och utomhus), vi badade bastu, ångbastu, var på mindfullnes, slappade och åt en jätte lunch! Helt enkelt hade en helt underbar dag! Denna dag följdes av middag hemma hos Katrine, med övriga familjerna, där det serverades grillat och munsig hallon paj.

Känner mig så ren och fräch, pigg och omhändertagen!

Jag nåste lära mig, att ta mer hand om mig själv, unna mig saker om så bara små saker.

Tusen TACK vännen!

Detta måste vi göra om!

Tänk hur snabbt livet rusar iväg för oss.

Enligt mig, har jag levt i en evighet, men samtidigt inte blivit äldre, på nått konstigt sätt. Dock ser jag på andra, och förstå då, att tiden inte stått stilla för mig heller... Jag är inte tio år längre och gör allt jag kan, för att få stå i rampljuset en kort sekund.

Jag har väntat, längtat och åter väntat på att tiden skulle gå och jag skulle bli stor. När jag var 12år, räknade jag ut att år 2000, skulle jag fylla 16år.. "FATTA 16 ÅR!!!!! Typ, vuxen! COOLT!!!"(Var det då....) När den dagen väl kom, så uppskattade man inte riktigt det på samma sätt... Nä, då var det: "Bara man var 18...."

Nä, tiden går så fort att man knappt hinner med. Men det konstiga är att man lätt glömmer vad som egentligen har hänt. Något som idag är en väldigt viktig tid ur mitt liv,  och som jag nästan helt glömt bort, var när jag drabbades av "panikångest", för två och ett halvt år sedan.

Detta tillstånd, som jag tidigtare inte riktigt trodde fanns, utan mest såg som ett påhitt, lamslog mig plötsligt. Från ena dagen till den andra, kunde jag inte sova, inte lyfta saker som vägde över ca fem kilo, inte promenera utan att få hjärtklappning, inte sluta gråta(tills tårarna tog slut) och absolut inte gå in i en butik, utan att drabbas av panik, få svårt att andas och hjärtklappning.

Men det värsta med allt, (förutom att jag då jobbade i matbutik) var skammen! Jag skämdes som en räv, för att jag inte mådde bra, inte fungerade som jag ville och för att det jag inte trodde på, hade fått mig att tappa kontrollen över mitt liv!

Det tog flera veckor innan jag vågade berätta, för Henke, min familj och jobbet, att allt inte var som det skulle. Jag var rädd att de inte skulle tro på mig, att de trodde jag bara hittade på för att jag var lat. Men på något konstigt sätt så var det inga problem med att berätta. Alla tog mig på allvar och fast att jag själv inte förstod vad som var fel och hur jag skulle förklara, så kände jag där nere i "mörkret" att alla trodde på mig.

Jag sökte hjälp, främst för att jag inte kunde sova. Då kände jag att även läkaren trodde på mig, fast att jag inte trodde och litade på honom. Då hade jag ingen tilllit om att jag skulle bli bra igen. Jag trodde att jag skulle må så för resten av mitt liv...

Men jag sjukskrevs, fick några  terapisamtal, tabletter och sedan satte jag mig på bussen och åkte hem till mamma och pappa på landet. Där återhämtade jag mig sakta men säkert. Det ända jag minns av den tiden jag var där, är när jag och mamma skulle åka och handla mat en dag. Vi gick in på Ica och sedan kom ångesten bara över mig. Jag svettades, fick hjärtklappning och det slutade med att jag var tvungen att gå ut därfrån. Men det lärde mig att skynda långsamt. Att låta allt ta sin tid och inte stressa.

Lika snabbt som panikångesten kom, så försvann den. Det tog lång tid innan jag kunde gå i en matbutik som förr, men jag övade och idag kan jag inte ens minnas känslan. Jag har faktist svårt att tro att det verkligen har hänt. Men det har lärt mig så mycket! Jag är starkare nu än jag någonsin varit. Jag har mer förståelse för andra och litar till vad de tycker och känner, om sitt liv. Jag har lärt mig att det finns hjälp, om man bara ser sig omkring. Jag är älskad!

Det sista som överger en är hoppet!

Jag skulle inte vara jag idag, om jag inte upplevt denna tid.

Jag är lyckligare nu, än någonsin förut!

Har börjat fundera på varför jag har börjat blogga. Det finns mycket som är negativt med en blogg, som att man blottar sig "för" mycket, råkar hänga ut någon annan som inte alls vill nämnas på internet, eller att det men skriver blir så privat, att det nästan blir pinsamt för andra att läsa.

- Nej! Det är inte min mening med denna blogg. Skulle det vara någon som tar åt sig privat av det jag skriver, eller tar illa vid sig så gör en kommentar om detta, så tar jag bara bort det. Jag har inte skaffat en blogg för att göra mig ovän med folk i min omgivning. Så säg till!

Mitt mål med denna blogg är i stort sätt att finna mig själv. Påminna mig själv om vad jag står för, bygga upp min egen självkänsla, genom att hitta min fasta punkt i livet och därav bli en starkare och mer stabil människa. Som inte är så beroenda av vad andra tycker och tänker.

Jag tror nämligen att man ibland bara rusar iväg i livet och inte riktigt lyssnar till sig själv. Att alla någon gång måste stanna upp och titta sig runt, för att kunna gå vidare. I mitt eget fall har det hänt väldigt mycket de senaste åren. Jag har flyttat till Sundsvall, träffat Henke och blivit mamma. Det är saker som gjort mig lycklig, men som samtidigt fått mig att börja fundera på vem jag var, vem jag har blivit och sist men inte minst vem jag ska bli. Jag är samma människa som jag alltid har varit, men bara i en annan tid och vardag. Jag måste påminna mig själv om vem jag är så jag inte tappar bort mig efter vägen och blir någon, som jag inte står för, för att jag tror att det är det som folk förväntar sig av mig.

En annan anledning till att jag bloggar är att jag alltid har älskat att utrycka mig (på alla olika plan), skapa och skriva. Vilket detta är ett ypperligt tillfälle att göra det på. För just detta är en sådan sak som jag alltid har gjort och älskat, men som jag har gett mindre och mindre tid. Så nu ska det bli ändring med det!

Sen kommer det säkert också att bli en hel del uppdateringer om min lille prins, Vad han lär sig och vad han hittar på för bus. Detta för att han är det största som finns för mig!

Men för att kunna hitta sig själv så måste man "lyssna på magen", eller "sig själv" som det kanske heter. Jag har tagit ett steg närmare "mig" genom att börja blogga.

Nu ska jag börja lyssna till mig själv!

(Och det första som jag säger till mig själv är att det nog är dags att sova nu... Så, God natt på er!)

Sitter nu här och försöker slappna av lite efter dagen. Jag har just tagit en stor kopp te och ska snart mysa ner mig djupt i soffan. Älskar känslan av "mys" som kommer när sommaren börjar närma sig sitt slut och höstmörkret sakta kryper fram bakom fönstren... ska nog ta och tända lite ljus så det blir ännu mysigare.

Idag har jag varit med min underbara vän Katrine i Birsta. Hon skulle shoppa till sitt nyrenoverade sovrum. Listan var lång (och stora målet för dagen var en loftsäng), jag trodde aldrig vi skulle komma därifrån med den listan... men effektiva var vi, och när vi var klara så hade det bara blivit ett par gardiner, som ska lämnas tillbaka, för att inte passade så bra som vi trodde... Vi hade iallafall väldigt kul och det blev mycket prat och skratt.

Ämnet för dagen var (förutom loftsäng och lampor), bekräftelse och uppskattning. Hur man kan se bekräftelse på andra sätt än vad man är van vid, lära sig ta emot den och uppskatta den. Tror nämligen alla har behov om att bli bekräfftade, om så på olika plan. Jag vill känna mig bekräftad och uppskattad, främst genom att människor i min omgivning visar mig den respekt som jag förtjänar och som jag gör mitt bästa för att visa dem. Men även genom små saker i ens vardag, som kanske ett extra "Hej!", ett leende, en kram, kanske fina orden eller en komplimang. Inget särskillt, men ändå det lilla extra, som gör att man blir lite gladare och känner sig uppskattad för den man är.

Allt vad man vill att andra ska göra för en,

ska man själv göra för dem.

- Det ska jag göra mitt bästa för att uppnå och leva efter, fast att det ibland kan kännas svårt och lätt att glömma bort!  Tänk att ett litet leende till en annan människa faktist kan "rädda" dennes dag... COOLT!