Vi har fått nya grannar...

Ikväll är jag ensam hemma (Fabian sover) för att Henke är på fest och om jag brukade vara lite smått paranoid förut, så är det ingenting mot för vad jag är ikväll...!

Inte för att jag är fördomsfull, Näda, inte jag inte... Jag är nog en av de få, som inte har några fördommar här på jorden! (eller?!) Det råkar bara vara så att jag har haft lite otur i mina tidigare erfarenheter när det gäller grannar...

• I Lycksele, en extremt jobbig och kedjerökande(!) alkoholistkärring, som gjorde allt hon kunde för att irritera mig. Hon låg utanför mitt brevinkast och skrek och hotade mig, ringde på och ville låna någonting, eller ringde på och höll för "kikhålet", tills jag öppnade av någon anledning och när hon väl kommit in i lägenheten, så vägrade hon att gå.
• I Ljustadalen, även där kedjerökande(!) grannar, som gärna tillbringade sina  mörka vinterkvällar med att trycka upp sina  äckliga trynen mot våra (Jag och Jessicas) fönster för att lite diskret kunna kika in och dreggla efter oss.. (Vilket gjorde att de, inte bara en gång, höll på skrämma livet ur oss)
• I Granloholm, verkade det till en början väldigt lungt, tills vi började upptäcka att det inte bara var en av våra grannar som hade någon form av missbruk. Det var alkoholister, narkomaner( båda kategorierna kedjerökande!) och en galen Finsk(som roade sig med att försöka få med sig Henke, och slå ner övriga grannar...) Jag hittade knark i hissen, det klottrades, och någon bajsade och kissade i trappuppgången och hissen... så vi kännde inte riktigt att vi passade in där heller..

 Så flyttade vi in här i Bredsand och vi trodde knappt att det var sant. INGEN av våra grannar har rökt eller ens haft en liten fest under detta underbara år... Men nu i sommar har två av tre grannar bytt ut!!!

Jag säger inte att jag är drar alla över en kam...

 MEN, under oss har det flyttat in "polacker" som arbetar på kubal. Dessa har iofs skött sig väldigt bra då man knappt hör av dem, då var det ju bara den lilla detaljen att de kedjeröker (tack o lov på balkongen), men alla mina små varning klockor har nu börjat ringa i mitt huvud.

Inte nog med det, mitt emot oss har det flyttat in en tjej (som faktist ser väldigt trevlig ut) men tydligen så (kan ni gissa det?) kedjeröker hon också! INNE!!! Jag kan inte förstå hur det kan vara lagligt att röka i lägenheter, som har balkonger..??? Så nu stinker det i hela huset! Och mina varningklockar, låter numera som den mest irriterande väckarklockan i världen, som inte går att stänga av....!

Detta, i kombination med att jag är ensam hemma, mörkrädd och inbillar mig att jag hör en massa konstiga ljud hela tiden, är inte bra! Jag har låst dörren, dragit för fönsterna och funderat på att gå och lägga mig... men så kom jag på... Jag har inte varit ut med hunden!!! Så, nu överväger jag:

• Ska han så kissa inne?
• Ska jag gå ut och troligtvis bli överfallen av en förbipasserande kedjerökare?
• Eller ska jag bara gå ner till dörren och låta honom kissa på närmast buske. Sedan skriva en lapp till Henke att han får gå ut med honom när han kommer hem?

Svårt val!

Jag tror det lutar åt alltenativ tre. Sen kommer mitt svåra val nummer två. Ska jag våga gå och lägga mig? Det kan ju komma in någon då jag inte är beredd!!! (Som om jag skulle kunna somna, när jag är ensam med alla läskiga ljud)

Nä, då återstår att jag ska sitta vaken och vänta på att Henke ska komma hem som värsta morsan, och han kommer förstärka sina teorier om att jag är svartsjuk!

Pest eller Kolera!

Nä, nu ska jag sansa mig, försöka vara vuxen,  se mig trött på tvn och gå och lägga mig... (Att det alltid ska låta så enkelt!) Kvällens tanke går till alla ensamstående och alla som ofta är ensamma hemma, då deras andra hälft tex. jobbar borta!

Fick en utmaning av Katrine på hennes blogg, vilken jag tycker var rolig. Så här antar jag utmaningen. Den är:

Jag ska nu avslöja 5-7 udda och märkliga saker med mig själv.....

• Jag kan inte se ett lyckligt slut på film, utan att fånle och få tårar i ögonen.
• Jag måste klara av att lösa minst en "spindelharpan"(men helst tre i rad) på datorn innan jag går och lägger mig.
• Har extrem fobi för ormar.
• Lider av "nattskäck" och vaknar i panik nästan varje natt, utan att veta var jag är.
• Jag är otroligt rädd för allt övernaturligt, men kan ändå inte slita mig från det när det gäller filmer och tv-program. Vilket slutar i att jag blir hysteriskt rädd och mår illa.
• Kan inte dricka öppnad mjölk, ur andras kylskåp, utan att inbilla mig att den smakar illa.
• Jag tar alltid en tugga av mackan innan jag smörar den.

Idag fyller Henke år. Grattis Älskling!

Trots att jag och Fabian är aningens bättre idag, än tidigare i veckan, så känner mig glad över att vi skutit kalaset till på söndag. För det är inte kul om vi skulle råka smitta ner andra, jag har inte energi att vara social, Fabian är extra trött och grinig nu och jag har varken hunnit baka eller städa, för att det ska kännas bra att ställa till med kalas. Visst det är lite tråkigt att Henke inte får fira sin dag fullt ut, men vi (jag och Fabian) ska iallafall uppvakta med middag och paket...!

Så Tusen grattis!

Älskar dig!

Idag tar jag upp kampen på min viktminskning!

Detta enbart för min egen skull, för att jag ska må bra, orka mer och känna mig bekvämare i min kropp.

Detta genom följande:

• Fortsätta gå en timme varje dag.
• Ta tag i mitt sockerberoende
• Börja med WW, trots att jag inte har råd att gå dit just nu, så har jag bestämt mig för att börja skriva ner det jag äter och räkna "points" iallafall på ett ungefär. Katrine har fått det hedersvärda uppdraget att bli min mentor!

Just nu är jag sjuk och ligger i feber, så en timmes promenaderna får pausa till jag blivit frisk igen. Men jag tror faktist att det är lattare att gå mer i vikt om man har någon att "dela" sin kamp med. Katrine känner mig så väl och ser mig relativt ofta... så hon är den fom får bli min pepp. Det finns ett mål. Men först ett delmål, på ett kilo i månaden, fram till jul. (= 4 kg) Det är inte för mycket, men ändå förändring.

Nu är jag även ett steg närmare, nu har jag har berättat det för er också!

Hela dagen har jag kännt mig lite nere. Vet inte riktigt varför, men att det regnar ute, jag är förkyld, känner mig stressad och för tillfället har riktigt dålig ekonomi, spelar nog in... När jag känner så har jag så lätt att tappa orken och insikten om mig själv. Men tack vare Fabian, så får jag på nått konstigt sätt en extra droppe glöd i mig och dagen "idag" har ju snart nått sitt slut.

Så nu satt jag här vid datorn och tittade runt på lite bloggar och hittade ett personlighets test. Tänkte att; ja, jag kan ju iallafall testa...

och detta blev resultatet:

Din personlighetstyp:

Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker.

(Testet hittar ni på: http://se.41q.com)

Vad tycker du om mitt resultat??

Jag blev förvånad över hur bra det stämde!!! Eller ja, kanske inte allt... men mycket! Om ijnte annat så at det så jag vill vara och strävar efter bli!

Där räddades min dag (av en dator). Det var som att få en komplimang, när man behöver det som mest. Känner mig tryggare i mig själv och tror att imorgon blir bättre!

Herr Bacill, fru Feber och deras vidriga barn Grin och Snor, har kommit på oväntat besök till vår lilla familj. Det är inte alltid så kul att få gäster och speciellt när man inte riktigt känner att man har tid för dem. Jag tycker jag har varit tydlig med att jag inte ville ha någon kontakt med dem. Men man får inte alltid som man vill. Här har de stövlat in och irriterar nu hela familjen. De fattar inte hintar om att de inte är välkomna och har inget vett om när det dags att gå hem... Suck!

Grin och snor har sååå dåligt inflytande på Fabian, så han inte längre kan sova på natten. Som mamma så vet jag inte riktigt hur jag ska tackla det, men det slutade med att han fick sova hos oss inatt. Han har aldrig gjort det förr, så jag hoppas han inte får det som vana nu...

Jag och Fabian ska iallafall gå ut ett tag nu och vi hoppas att våra ovälkomna gäster följer med ut och blir kvar där! Det är bara att  "bita ihop", blunda och hoppas att de inte blir så långvariga!!!

Idag skulle jag vilja tacka för alla fina ord och komentarer! De har stärkt mig massor, jag är verkligen rörd och otroligt tacksam!

Har inte haft tid att skriva de senaste dagarna. Men det ska det bli ändring på.

I fredags var jag och Henke på bio för första gången sen vi fick Fabian, det var så mysigt. Jag hade nästan glömt bort charmen med bio.... Tänk att det inte bara är ljudet och bilden som är bättre på bio, även popcorn smakar bättre där... konstigt! (men jag har börjat fundera på en "stäla smörsalt cup"! för mmm... vad gott det blir med lite sånt på! För övrigt så såg vi "ARN". Den var en otroligt fin film, men eftersom jag nyss har lyssnat på böckerna, så kan jag inte tycka att den var super bra än. Kanske blir dt bättre om några månader när jag hunnit glömma lite av innehållet i böckerna. Men den var bra, med fin mysik och suveränt foto, så av mig får den: CCCC i betyg. (Och vilken låt!!!!! Lyssna på den (hett tips!))

Sen i lördags var det kräftskiva med Katrine, Martin och Moa på Alnön. Det var så trevligt, gott men framför allt skönt och avslappnande att få komma bort en stund! Helgen avslutades med lite blåbärsplockning och grillat... så summerat så har det varit en toppen helg!

Nä, nu ska jag sova! John-Blund, har kommit för att göra mig sällskap i natt, så man får passa på...;P

Kram

Idag har jag varit på anställningsintervju, på NKV. Detta har fått min hjärna att gå på högvarv hela dagen. Förmiddagen ägnade jag nämligen åt att förbereda mig så mycket jag kunde, genom att försöka "gå igenom" mig själv. Liksom mina funderingar på eftermiddagen var om jag lyckats framställa mig på rätt sätt, och inte bara någon som jag skulle vilja vara.

Jag jobbar varje dag med att försöka stärka min självkänsla. Det är lättare sagt än gjort, men kan ändå se, att jag har gjort lite framsteg. Med hjälp av, "Mia Törnblom", i min "mp3" spelare, har jag snart arbetat mig igenom tre av hennes böcker. Det är mycket att jobba med, men jag har tex. lärt mig att:

- Alltid säga TACK, när någon ger mig en komplimang. Detta har jag blivit väldigt duktig på. Ibland kan till och med nästan bli irriterad, när andra inte tar åt sig av mina komplimanger till dem. (De som tackar för en komplimang, är roligare att ge en ny, än de som bara ignorerar den.)

- Säga till mig själv vad jag är bra på. Även om det känns löjligt och svårt,så ger det resultat! Tillslut börjar man lita på sig själv.

- Titta på mig i spegeln. Lära känna min kropp och acceptera mig för hur jag ser ut. Trots att jag gärna skulle vilja tappa tio kilo, så går det inte fortare om jag inte vågrar acceptera mig. ( Mina "volanger" är en del av mig, även om jag skulle klara mig utan dem)

Detta är bara lite av det jag jobbar med, hos mig själv. Men trots att jag börjar känna resultat, så inser jag en dag som denna, att jag har långt kvar. För när jag satte mig på stolen inför min förhoppningsvis nya chef, så glömde jag, av nervositet, bort alla mina förberedelser och hjärnan snurrade i 120... "Vad ska jag säga om mig själv? Vad har jag för fördelar, utan att verka "ego", ljuga eller framställa mig som någon "superkvinna", jag inte är? Vilka av mina dåliga sidor ska jag berätta om, utan att trycka ner mig själv eller framställa mig som galen?"

På något konstigt sätt så kom lugnet just som vi började prata, och jag tror att jag lyckades hitta en fin balans på beskrivningen av mig själv. Jag gjorde det bästa jag kunde i den situationen, det kändes faktist riktigt bra och jag är nöjd med min insatts. Skulle det nu inte bli så att jag får jobbet, så var det inte mig de sökte! (Hoppas, hoppas hoppas...!)

Men min sanning är den att, jag är en superkvinna!

Den jag är idag, står jag för! Det jag anser fattas mig, kan bara jag ändra på! Jag kan iallafall göra mitt bästa...!