Gud som haver barnen kär,

Se till mig som liten är...

...Må aldrig denna dag komma åter!

Amen.

Eller bara hem till oss...

Just nu önskar jag inget hellre än att tiden ska gå VÄLDIGT snabbt!

Nu ligger vi i vinterkräksjukan alla tre, och det känns som om den aldrig kommer att ta slut!

Men mest synd tycker jag det är om Fabian, han är inne på sitt tredje dygn nu, och eftersom det är mitt och henkes första "riktiga" dag i förloppet, så undrar jag hur vi ska lyckas ta hand om honom nu när han börjar piggna till...

*usch!!!*

Det frågar jag mig själv varje gång, när jag ser på Fabian, och för varje gång blir bara svaret "oändligt mycket". För det finns inget slut på min kärlek till honom. Det känns speciellt mycket nu när han har fått stora vinter fasan (kräksjukan)... Och jag skulle göra vad som helst för att han skulle slippa den. Det gör så otroligt ont i mig när han varken äter eller dricker och bara kräks och får påökt i blöjan... Han är lika slut, som ett överkokt spagettistrå... och ändå kan jag inte sluta krama om honom, trots att jag är jätterädd för att själv få det.

Nä, vi har det inte så kul nu, här hemma. Fast jag måste säga att han är otrolig! inte ett gnäll från honom, han bara sitter och tittar. Vilket var skönt i en timme ungefär. Men nu börjar jag sakna min lille vilde, lite hellre ett piggt och friskt busfrö, än en supersnäll och lugn sjukling!!

Hoppas du blir frisk snart mitt lilla hjärta!

Kärleken är evig!

Älskar ingen, som jag älskar dig, Fabian!