... Säger många, om att lämna sina barn på dagis. Men det är så hjärtskärande, när jag hör hur Fabian skriker, som om han håller på att förgås. Jag vet ju att han tystnar kort efter att jag gått, men det hugger ändå till i bröstet på mig och det känns som om jag sviker honom. Fats att jag vet att det är bra för honom att vara på dagis. Trodde inte att jag skulle bli så här "fjantig" när det gäller mitt barn. Men det är honstigt vad lite moderskänslor och hormoner kan resultera i.

Väntar fortfarande och hoppas ända ut i fingertopparna. Men för varje minyt som går, så blir jag mer och mer övertygad om att jag inte kommer få jobbet. Detta är det bästa som kan hända mig nu...

I den finns ännu hoppet kvar...

Fast det gör det även i mig. Jag verkligen hoppas att jag ska få jobbet. Jag ska få veta imorgon och jag är riktigt nervös. Har ont i magen och har bitit ner naglarna till rötterna... Så jag hoppas att väntan är värd detta. Men jag har intalat mig att jag inte kommer att få jobbet, för att jag inte ska bli så besviken när jag får beskedet. Det känns som om jag fått beskedet att tomten inte kommer komma på julen, så att jag sen kan bli jätteglad om han skulle dyka upp där efter julbordet...

Fast jag är faktiskt nöjd med intervjun. De ska att de gillade min personlighet och att jag som person skulle passa för jobbet, men att om det är någon som har erfarenhet inom "bank och finans", så måste det naturligtvis gå före. Vilket jag förstår.

Precis som i "Pandoras ask" så är det sista som överger en, hoppet, och jag tror faktist på det. För om man inte hoppas, så siktar man inte framåt, och siktar man inte framåt, så kommer man aldrig att komma någonstans.

Håll tummarna för mig imorgon!

Japp, det är vad jag har gjort idag. Från att ha kännt mig nere, lite ledsen och ensam, Har allt plötsligt blivit nästan så bra som det kan bli. Jag vågar inte hoppas för mycket än, men jag har kanske fått jobb. Jag ska på intervju på manpower imorgon och som vanligt så har jag bara halkat in på ett bananskal.

Nämde igår när jag pratade med min handläggare på manpower, att om det skulle dyka upp något, som tex på SEB, så sa jag att jag var väldigt intresserad.

Sen idag ringde hon och sa att de fått ett avhopp på just SEB, och ville träffa mig imorgon.... Jag är superglad för chansen fast vågar inte hoppas för mycket än, men det har fått mig på väldigt bra humör. Ni får veta mer om detta senare...

Sen vill jag tacka för alla fina inlägg som jag fått!! Har fortfarande svårt att ta åt mig av dem, men försöker inse att andra verkligen tycker så om mig. Ni gör mig så glad mina vänner! Blir alldeles rörd i ögat

Tack!

Känner mig så dum! Det är nog vad jag är också... Dum!

Att jag har mage att klaga när jag har det så bra som jag har det. Bara för att jag känner mig lite ensam. Ändå har jag det viktigaste som finns i livet!

Men just nu skulle jag bara vilja ha lite bekräftelse, lite uppskattning. Jag hörde på rix idag om att det hade en tävling där de skulle återförena gammla vänner som inte setts på länge. Min tankeverkstad startade på en gång, om  vem jag skulle vilja återse... och det är så typiskt mig.. Jag har alltd varit den som försökt hålla kontakten med andra och sällan fått samma respons tillbaka. Men det skulle jag verkligen tycka var skitskoj, om någon som jag inte haft kontakt med på länge, hörde av sig till mig. Fatta att känna att någon verkligen tänkt och undrat om hur jag har det. Det skulle göra mig glad.

men nu blir det nog inte så. Jag får bara göra allt jag kan för att lämna lite avtryck i min omgivnings vardag. Min högsta dröm just nu är att jag ska få åka med min vän Katrine till stockholm och bara lyxa, njuta och ta det lungt. Men eftersom jag inte har något jobb så kommer jag inte att ha råd med det, hur gärna jag än vill... Tycker jag förtjänar det, samtidigt som jag undrar varför jag anser att kag förtjänar det mer än någon annan, som Henke. Kanske för att han har andra intressen som redan kosta lite pengar, som träningen och hockeyn. Men hela situationen får mig att känna mig dum, även fast jag vet att jag inte borde känna mig så.

Jag vill så mycket, men vet inte var jag ska börja och hur.

Har iallfall insett att jag mår bättre när jag bloggar av mig lite mellan varven, måste bli bättre på det.

Då hade jag jobbat klart på "Mediamarkt". Veckan gick jättefort och det var superkul att komma ut och träffa lite folk, få vara lite social, få vara lite mer jag.

Men det har samtidigt väckt många tankar i mitt lilla huvud. Jag har fått höra att jag lever, som om jag vore 85 år, visst det var ur en 18 årings perspektiv, men det får mig ändå att undra om jag är såå tråkig. Detta skulle jag vara för att jag tycker om att baka, laga mat, se film som är hyrd eller på bio, för att jag är kvällstrött, morgonpigg och för att jag längtar till fredagsmys... Jag har tänkt mycket på det och tror att jag alltid har varit lite "lillgammal" isåfall. För det har alltid varit jag, och viktigt för mig. Visst, har jag även varit ute mycket när jag var yngre, men jag har alltid uppskattat detta.

En annan sak, som de senaste veckornas jobb har fått mig att inse, är att jag känner mig väldigt ensam och att jag verkligen saknar att jobba och få ha jobbar kompisar. Få känna att jag hör hemma någonstans. Jag vet att det inte är så innert inne, men jag känner mig väldigt ensam och mina gammla deppiga tankar kommer då snabbt tillbaka, som en liten röd djävul och knuffar ner ängeln som suttit på min axel väldigt länge, för att sedan sätta sig till rätta och berätta hur dålig jag är.

Jag försöker hela tiden berätta för mig själv att så inte är fallet, att jag har vänner, familj och folk i min närhet som bryr sig om mig. Men ibland är det bara så svårt. Hur jag än försöker så känner jag mig ändå som ett andrahandsval. Och ja, jag vet att jag själv sätter mig i den positionen. Jag är rädd för att vara "ivägen" och drar mig tillbaka när jag börjar bli deppig.

Så, vad ska jag göra för att sätta käppar i hjulet som börjat snurra?

Ja, mitt första steg är att erkänna det för mig själv genom att skriva om det här.

Mitt andra steg ska bli att locka fram tjurskallen i mig, och inte ge upp. Jag måste tvinga mig på "folk", trots att jag hela tiden intalar mig att de egentligen inte vill vara med mig.

Jag måste tilllåta mig att känna mig behövd

och sist men inte minst måste jag börja ge mig själv tid att göra sådant som jag tycker är kul, men lätt skuter upp bara för att jag låter annat gå före.

Jag försöker se framåt och komma ihåg att det inte finns något ont som inte har något gott med sig, jag kommer lära mig något av det här för allt har en mening. Jag måste bara finna den och ta vara på den.

Just nu skulle jag nästan kunna gå över lik för att få ett riktigt jobb...

Ja, var ett tag sen jag skrev, men det har hänt så mycket på senaste tiden och varken tiden eller orken har räckt till.

Men nu är Fabian inskolad och klar på dagis, och jag är inne på min andra vecka som "arbetssökande". Första veckan jobbade jag måndag till fredag, som scitzofren mattant men en paranoid mattant, (vilket resulterade i att jag lärde känna Möken bättre) och jag tyckte det var jätte kul och skönt att komma ut. Sen underlättar det ju om man har roligt på jobbet och det hade vi(jag iallafall).

Nu andra veckan hinner jag inte ens gå hemma en enda dag innan de ringer från manpower och undrar om jag kan jobba onsdag till söndag. Vilket jag självklart tackar ja till. Så nu sitter jag här och är lite små nervös inför imorgon. Men det ska bli kul och är det något jag kan så är det plocka varor. Sen känns det otroligt skönt att få ett litet extra tillskott i kassan inför jul.

De senaste månaderna har vi just fått ihop ekonomin och detta gör att vi kommer kunna köpa lite julkappar och sånt som hör julen till. Jag har varit så ledsen över att inte kunna unna oss, mig själv men framför allt Fabian sånt som vi skulle vilja ha. Till exempel, har jag inte haft råd att ladda min mobil på tre veckor, köpt ett par extra par långkallingar till Fabian eller nya kläder till honom niför fotograferingen som var på dagis. (Detta kanske inte låter så viktigt, men sen han började där så har nästan alla tröjorfått fläckar på sig på grund av att det inte skyddarkläderna när de äter ellr nått, och jag tycker inte det är så kul om han skulle ha en stor fläck på ett ett kort som man ha ha kvar resten av livet)

Men tack och lov har försäkringskassan äntligen fått tummen ur ..... och betalat ut det som de låg efter med. Eller förnedringkassan som Fia säger, vilket stammär skit bra, för det känns verkligen förnedrande att vara så beroende av någon som inte bryr sig att de betalar ut ersättningen en månad försent...

I helgen har vi iallafall varit uppe och hälsat på min syster med familj i umeå, vilket var skit skoj och mysigt eftersom de just fått en liten Falcon som jag fick gosa med och lukta på. Sen hade Nemo blivit så stor och tog så bra han om Fabian att man blev alldeles rörd. Han hade också blivit mindre blyg och det var roligt.

Det enda som är synd med att jag ska jobba i veckan är att jag inte kommer hinna se fabian så mycket, vilket jag inte är van vid, men vet kommer gå bra och att utgången som jag hade planerat med möken och muttan nog inte kommer att bli av, men orkar jag ska jag spöka ut mig och försöka vara med en liten stund iallafall. Fördelen är att jag kommer ut, får litfälle att plantera ut lite fötter på Jobbet, visa att jag kan och vill jobba, men främst att få lönen men OB och allt, så att julen blir räddad. Jag älskar verkligen julen (iallafall fram till och med julafton) och längtar grymt mycket till att december börjar närmna så att myset får infinna sig.

Idag har jag varit i Birsta med Möken ett tag och och tycker verkligen synd om henne, som jag flängde runt bland julpynt, leksaker, kläder, skor, apoteket och mat. Men kul var det. och jag hoppas jag inte skrämde iväg henne för gott.

Men nu ska jag plocka upp Fabian i badet och ladda inför att jobba imorgon. Det gör jag bäst med en kopp te, lite vindruvor och kanske lite "Ben&Jerry" för att lugna nerverna.

Vilken dag! Idag var det första dagen på dagis för Fabian. Otroligt spännande var det i morse när vi skulle dit. Jag vet att jag är löjlig men det var lite som när man skulle börja ettan... Jag var nervös och hade svårt att sova i natt. Sedan när vi väl kom dit så pirrade det lite i kroppen, innan jag  visste att vi hittat till rätt avdelning, kommit rätt dag och vet vad som förväntades av oss(mig). Men allt gick kanonbra och Fabian började med att ge båda fröknarna en kram... Sen när det var dags att gå hem så hade han inte haft något emot att stanna en stund till...

Annars så har jag en tung känsla idag. Inte "nere" eller deppad på något sätt, men jag känner mig liten i världen och om jag kunde skulle jag vilja hjälpa många i min närhet just nu. Eller hjälpa och hjälpa... Det var fel ord. Jag skulle vilja leka gud för en liten stund, kanske för en dag och ställa saker till rätta. För det händer så mycket runt oss som vi inte kan göra något åt. Saker som lätt får oss att tro att livet ska vara så, men som inte är rätt på något sätt.

Jag tycker inte någon ska behöva leva och känna att man inte är uppsakattad för den man är, eller det man gör. Känna att man inte är stöttad av den eller de, som man har närmast. Att bli utsatt för olikatyper av övergrep, trots att man inte tror eller ser det själv, utan man "tillåter" andra att göra en illa, för att det "vuxit sig fram och får en att tro att allt är som det ska.

Men jag kan inte göra något. För även om jag skulle gå runt och "ruska om" folk, för att försöka få dem att inse vad som händer. Så kan jag inte ändra på någon annan. Var och en måste inse sin egen situation och själv ta tag i problemet. Jag kan bara ändra på mig själv.

Så idag ska jag göra som min vän Katrine och tända ett ljus.

Jag vill tända ett ljus för:

• alla som inte ännu vågat. (I hopp om att kunna ge lite styrka)
• alla som kämpar
• alla som inte låter någon sätta sig på dem.
• alla som förlorat någon som man älskar
• alla som vill!

Ja, det här inlägget blev lite annorlunda... I hopp om att ge någon något!

Men det blev som jag är... Jag talar  ibland innan jag tänker, men hinner ofta tänka fortare an jag skriver.

Vilken dag! Idag har jag kört rally med kundvagnen genom Coop forum,rusat in på systembolaget för att förbereda lördagskvällen, sedan slagit rekord i snabbshopping på "Birsta city", då jag kom på att jag inte hade någon klänning att ha på mig imorgon och att jag inte skulle hinna förbi stan och köpa en. Jag, med Fabian i vagnen, gjorde en snabb rusch genom samtliga klädaffärer, för att slutligen ( i sista affären) hitta en klänning, som jag både hade råd med och faktiskt passade (rättare sagt den enda som passade råkade vara på rea). Allt detta under endast två timmar!

Sen, slunga in Fabian, vagnen och alla kassar i bilen, för att åka hem och äta lunch, diska, söva ner fabian i vagnen och skynda in igen för att hinna städa innan det kom en massa människor hit på eftermiddagen...

Nu sitter jag här, efter en riktigt stressig dag och laddar nu inför en fullspäckad Lördag. Trött och slut, med ena ögat på Idol och andra ögat i dagens tidning ,som jag inte hunnit läsa. Jag ska försöka göra en tidig kväll för att orka med Lördagens schema...

Först hundutställning, hela dagen. Sen blir det Carro och Katrine-kväll, med middag, vin och sedan utgång. Men eftersom mina sista slantar gick åt på en klänning, så får jag hoppas att min nya svarta klänning ger lite resultat och att jag blir bjuden på många drinkar ute då min ekonomi inte tilllåter annat...;P

Nä, det ska faktist bli riktigt kul att få gå ut på krogen. Det var verkligen länge sen! Men Först ladda vidare så att inte småbarnsmamman somnar efter första vinglaset...