Idag har jag hunnit springa förbi stan en sväng och "råkade" få med mig lite kläder som var på rea från "Cubus". Så för 189 kronor fick jag tre linnen och en svart omlottkofta.. tycker jag var bra gjort! jag som ALDRIG brukar hitta saker på rean. (Förutom overallen som jag köpte till Fabian förra veckan på PoP rean)

Så nu håller fröken duktig på att städa garderoben sin, så att det kan bli lite fint, nu när det är lite nya kläder där oxå, så jag kanske iallafall hittar åt dem när de ska användas. Eller duktig och duktig, jag började efter lunch med att slita ut ALLT på sängen, för att sorteras och jag började så fint, men efter ca 20minuter vaknade Fabian, så jag var ju bara tvungen att vara lite med honom... och nu ska jag snart fortsätta, för John-Blund kommer nu snart och hälsar på... Men jag ska iallafall sortera ut vad som ska kastas, så kanske jag gör resten imorgon efter jag vartit hos frisören.

Idag fick jag även en förfrågon om jag var intresserad av ett jobb, om det skulle bli så (lite hemligt ännu eftersom inget är klart), och SJÄLKLART är jag intresserad!!! och just det jobbet skulle passa mig som pussen på mun! Men jag vågar bara inte hoppas får mycket... Vill verkligen att det ska bli något av detta, och vet att jag skulle må så mycket bättre när "arbetslös ångesten" skulle släppa, men jag vågar inte ens önska lägre. håll alla tummar bara!

Nu måste klädhögen undan så jag kan få lite skönhetssömn, så ajg inte somnar i frisörstolen.

ja, bjuder på världens finaste låt oxå... Lars Winnerbäck och Miss Li "Om du lämnade mig nu" (Det roliga är att Fabian tror att miss li,  är jag... för att skriker "mamma dä" och pekar på skärmen när han ser denna bild... eller så kanske han hellre skulle vijla ha henne som mamma... ;P)

Igår var det femårsdag i vår lilla lya. jag och Henke Hade nämligen varit ihop i fem år och jag tycker det är så svårt att fatta... Fem år är 1/5 av mitt liv, jag som tycker att jag funnits i all evighet... eller nått sånt...

Det kanske inte låter så mycket, men jag börjar få Panik över hur snabbt livet rinner iväg och jag hinner inte riktigt med. Nu i Maj blir jag 25, svårt att fatta... Men jag tror kanske mest för mina kära mamma och pappa, för eftersom jag tycker det var som igår Fabian kom in i mitt liv, så förstår jag om de ibland tycker att jag "egentligen" bara är 4 i deras ögon... :)

Fem år... och mycket har vi hunnit med...

Glädje, skratt, allvar, sorg, hund, barn och mycket, mycket mer.

Och hur vet man att man älskar?

Mitt svar är att det vet man inte,

Man måste våga, man måste vilja, man måste försöka...

och ändå ska man tvivla,

tills man får sakna. Sakna och känna att det fattas något i ens närhet.

en pusselbit av en själv.

Dessa pusselbitar älskar jag. De ger mig liv.

Min största och mest centrala pusselbit, heter Fabian. Men inte långt ifrån den ligger Henke.

Jag älskar att älska, och jag älskar så mycket.

En av dessa pusselbitar, som inte är familj och vänner, är Tväråträsk!

Många vet nog inte vad det är. Men det är min "hemort", där jag är uppväxt och har formats till den jag är. Tväråträsk är det som för ögat kanske inte verkar så speciellt, men som ger mig liv, väcker minnen och som jag saknar när jag inte är där. Det ser inte längre ut som förr, många av vännera har flyttat, men själen lever kvar.

Det finns en låt som får mig att tänka på allt detta, tänka tillbaka och som får mig att ladda mina batterier.

"Handlake Village" av Takida. Så fin och så sann!

Fortsätt bygga pussel, forsätt älska!

Jag älskar... :)

Ny dag har passerat och jag känner mig mycket bättre idag. Är fortfarande extremt trött, för Fabian som inte så bra i natt heller, men bättre! Inatt var vi bara vaken en timme ungefär.

Idag har jag pysslat i Fabians rum och fixat lite "Barbapapa" på väggarna och jag tror Faktist att Fabian tycker det blev riktigt fint för nu är han nästan besatt av sina "barba" som han säger... :)

Har vartit ute på promis med Fia ikväll och det var så skönt att komma ut ett tag! Nä nu ska jag försöka sova, ska jobba en stund imorgon bitti. Efter det ska jag hem och mysa med Fabian!

åhh, vad jag är trött! men ändå sitter jag uppe... Jag borde lära mig veta hut! Det får absolut bli "snickarboa" för mig, när jag hittar en att låsa in mig i...

Känner mig lite rädd för att gå och lägga mig, eftersom jag inte kunnat sova så bra på flera nätter. Visst inatt var det Fabian, som fick för sig att han absolut INTE skulle sova. Han vaknade klockar ett, vilket inte är så ovanligt, men han vägrade somna om trots tutte, välling, ny blöja, "mimmisnutt" och att jag var där. Han bara skrek som en tokig. Först stod han och skrek "Mamma" när jag låg där inne och sjöng, och när han insåg att jag inte tänkte ta upp honom ur sängen, började han "pappa"... så då böjade jag skratta... snacka om tjurskallig! Det måste han ha fått av Henke... ;P

Men trägen vinner, och ja, klockan fyra så somnade han om... När sen väckarklockan ringde, så var jag inte alls så peppad att stressa iväg till dagis och sen in till stan... Önskar han kunde sova hela natten inatt så jag fick sova, när jag väl somnat... För jag har sååå svårt att somna nuförtiden. Får extrem ångest och dåligt samvete, när jag lägger mig i sängen. Vet inte varför. Men mycket känns tungt just nu.

Jag önskar att jag kunde uppskatta allt och alla som jag har runt mig mer... Men jag är bara så trött, att när Fabian inte längre är vaken eller är på dagis

försvinner all ork och allt känns menigslöst och ensamt! Jag är så glad att jag har mina ljudböcker att sjunka in i så jag sliper tänka så mycket.

Önskar att jag kunde få träffa så många som jag saknar. "Gammla" vänner, som "nya" vänner. Har börjat tänka tillbaka på högstadie och gymnasiekompisar, och saknar dem så otroligt mycket ibland. Folk säger att man ska gå vidare, men jag har så svårt för det. Trots att jag vet att jag och några av dem inte skulle ha något gemensamt ihop idag, så har de betytt så mycket för mig då, att jag bara vill veta att de har det bra och kanske bara "minnas" ihop för en stund. Det finns så mycket jag vill säga några av dem. Tackar gud, för de underbara "gammla" vänner, som förfarande står ut med mig...

Jag önskar också att jag fick mer tid och rok med min"mya" vänner. Tycker nästan vänskap är bland det svåraste som finns. För jag går ständigt runt och oroar mig för att folk ska ledsna på mig och att jag ska vara ivägen för mina vänner. Samtidigt som jag törstar efter mer... Det finns många, men få riktigt nära. Vilket ioförsig nog är bra.

Men nu ska jag sova, och genast tränger sig nattångesten och ensamheten på... Det gör mig rädd. Jag är så trött! Önskar jag somnar snabbt ikväll.

"Önska, önska runt i ring, önska kostar ingenting..."

Önskar, jag är biggare och gladare imorgon.

Det som gör mig lycklig, är nog ofta det jag minst tror ska göra något större intryck på mig. Sånt som jag inte väntar på men som ändå lämnar mig med ett leende på mina läppar och en tanke i mitt huvud.

Idag är det en bok. "Hjärtat får inga rynkor", av Mark Levengood.Visst hade jag föraningar om att jag skulle tycka den var rolig, eftersom jag läst den förra boken "Sucka mitt hjärta men brist dock ej".

Men svaret är att jag inte bara tycker de är roliga böcker, utan de ger mig så mycket mer. De påminner mig om hur jag vill vara som person, hur jag idag ser på många situationer och vad jag kan ändra på hos mig själv för att må bättre som människa. Släppa lite av den yttre press som jag känner och lindra mitt kontrollbehov lite. Det ger mig lycka. Att jag kan få vägledning till att känna mig tryggare med mig själv, och se nya vägar där jag annars brukar låta mig påverkas av vad andra anser och tycker, trots att det bara rör mig och mitt liv.

Boken har förgyllt min dag och jag kommer sväva runt med ett fånigt leeende på läpparna. När jag möter andras undrande (ofta negativa) blickar, så kommer jag bara att le ännu bredare, för jag känner mig rikare än de. Jag vet nått de inte vet och som bara rör mig.

Hur ful jag än kan vara på utsidan, så har iallafall mitt hjärta blivit lite vackrare idag...

Nu ska jag snart trypa ner i sängen och tacka för denna dag och hoppas att den inte kommer åter... Är som sagt inte kul att vara sjuk, och jag känner mig som en skit kass mamma när jag inte orkar vara med Fabian så mycket som jag vill. Men idag har jag iallafall fått komma till doktorn och fått lite penicillin för min hals. Jag har visst en Infektion i halsen som var full av var.. inte så mysigt kanske, men jag är evigt tacksam för att problemen kanske kommer minska snart...

Sen tänkt jag berätta för er om mitt mål, som jag har satt upp. Jag har nämligen lättare att bli motiverad om jag vet att andra vet om det...

Jag har nämligen hittat en klänning som jag skulle vilja ha på min kompis Ewas bröllop som går av stapeln på midsommarafton...  Som mamma sa när jag nämde detta för henne " den kan du ju ha redan nu... och visst, det kan jag säkert... men jag skulle se ut som "murran" i "mumintrollet" om jag skulle ha den idag, i den storlek som jag skulle behöva....

Så här det klänningen ut och som jag hittat i HM katalogen...

... visst var den fin....

Men eftersom den har en väldigt markerad midja så MÅSTE jag gå ner lite i vikt, eller kanske främst i cm...!

Hade ju tänkt börja vid årsskiftet som alla andra. Men varför ska man alltid göra det? Nä, jag passade på att dra på mig stora "flunsan", så jag börjar när jag blivit frisk!

Sen har jag ett mål till med 2009...

Jag och Katrine ska nämligen ta oss an tjejmilen... och då har jag lovat mig själv att jag ska orka springa lite iallafall...

och som alla vet, är jag lika trög och envis som en gammal ponny, så vad får jag för den ansträngningen...

Jo, för det ska vi unna oss en hel weekand i Stockholm, med shopping, mys och allt... snacka om morot till ponnyn "Mulle" här!!!

smittskyddad puss på mulen!

Hej hopp, så var jag tillbaka igen...

Har inte orkat skriva på ett tag(som kanske märkts) men nu har jag tagit upmmen ur hålet, där den inte hör hemma och satt mig ner för att dela med mig lite...

Sista tiden har jag varit ganska sjuk :( började med att jag inledde julhelgen med magsjuka (som nog inte var det, för ingen blev smittad...) och nu har jag varit förkyld i typ 2 veckor och har idag äntligen fått en tid hos doktorn... så Fabian ska få stanna lite längre på dagis idag så att jag hämtar honom när jag är klar...

Det är så jobbigt att vara sjuk, speciellt nu när jag har barn! När jag hade magsjuka kändes det som om jag svek honom när han inte fick vara nära, så resultatet blev att han blev supermammig när han väl fick komma till mig...

Så nu när jag har TAPPAT rösten så vill han hela tiden få mig och prata.. Han trycker upp böcker i ansiktet på mig och säger "bii" (betyder bli) och när det inte kommer några ljud från mig när jag försöker svara, så blir han arg och skriker högre, som om jag inte hörde vad han sa... så tillslut  när jag väl lyckats väsa, som om jag just svalt en askkopp, "ja, bil" så blir han jättenöjd och fortsätter ned boker om möjligtvis ännu närmare mitt ansikte denna gång (förmodligen för att jag inte ska behöva ta sååå lång tid på mig) "tor" , så jag samlar alla mina krafter på en gång och väser ut ja, traktor....

Så jag är verkligen tacksam för att jag får ha Fabian på dagis nu när jag är sjuk! att få vila rösten i några timmar på dagen... Fast visst är det väl konstigt att man alltid känner hur sjuk man egentligen är när det blir tyst runt om en...? Jagkan nog inte riktigt släppa mitt kontorllbehov och låta mig vara sjuk, när Fabain är med...

Men nu önskar jag mig bara att får bli frisk! Jag är så less på att vara hes och hosta att jag snart spricker! Det känns faktiskt lite ensamt, för jag kan inte ens ringa någon... och jagg slöpratar ju inte gärna heller, utan försöker spara på rösten, så här hemma är det dötrist och tyst när fabain gått och lagt sig på kvällarna.

Har iallafall laddat in lite nya böcker på min MP3 som jag med gott samvete kan lyssna på, för jag kan ju ändå inte prata...

Så som så ständigt återkommande: Det finns inget ont som inte för något gott med sig!

Gud som haver barnen kär,

Se till mig som liten är...

...Må aldrig denna dag komma åter!

Amen.