Känner att det ligger kvar i mig, trots att det har vilat i tre år nu.

Igår insåg jag att jag inte fått några pengar av A-kassan för att det fattades ett pappaer, och visst allt går att lösa. Men det handlar ju om att det ska ta så lång tid innan pengarna väl finns på  ens konto.....

Så då igår, när jag inte hittade DET papperet (som jag inte ens tror att jag fått) så kände jag hur ångesten bara bubblade i mig.

Men jag tog det så lungt jag bara kunde, sökte åter igenom alla papper, skrev upp vad jag skulle göra idag och insåg att jag inte kunde göra nått mer just då...

Nej, jag sov inte gott inatt. Klockan som tickade i mitt huvud, hjärtslagen som slår så hårt att sängen gungar och luften som plötsligt känns som om den var fri från syre, gjorde mig påmind om hur det dagligen var för tre år sen.

Ångesten, paniken, rädslan och det dåliga samvetet, visade att de alltid kommer flåsa mig i nacken.

Idag:

Har jag ringt A-kassan, kunde tyvärr inte hålla tillbaka min frustration, men tack och lov så fick jag tala med den mest förstående kvinna jag mött. Så vi kom överens och det känns bra. Vill ju inte behöva vänta en hel månad till på att få mina pengar.

Ringde kommunen som var snälla nog att hjälpa mig med att faxa in papperet som fattades. Så allt är löst. Pengarna kommer under nästa vecka. Tur man får barnbidrag imorgon. Men känner mig ändå misslyckad.

Dock i bättre mod, än igår...

Solen skiner iallafall och klockan är inte så mycket, så hoppet finns för denna dag med. Ska gå en lång promenad, sola, handla och baka lite tror jag.