Har insett en sak idag... Att man blir otroligt sårbar när man blir förälder! Det var då jag (i smärta) slet ut mitt eget hjärta och placerade det i en annan kropp. Det har gjort mig väldigt lycklig, men otroligt sårbar.

Detta insåg jag idag när jag satt och läste i "Aftonbladet", att det idag är ett år sedan morden i Arboga. Bara tanken på (och ja, nu händer det igen...) att något sånt skulle hända Fabian får det att blidas extrema vattenfall nerför mina kinder. Och alla som känner mig, vet ju hur jag ser ut i en vecka efter att jag gråtit ordentligt... För er som inte vet, så kan jag lova att fröknarna på Fabians dagis, imorgon kommer fråga om jag redan känner av pollen, eller om det är någon som dött. Nä, jag går inte obemärkt förbi en liten gråtattack.

Ja, jag vet att sannolikheten inte är så stor att någon kommer komma hit och slå ner oss med en hammare... Men allt annat kan hända, och jag vet att jag inte kan skydda Fabian från alla faror här i livet. Fast det är nog kanske det som gör mest ont. Känslan av att jag inte kan göra allt för honom.

Jag kan bara göra mitt bästa, men vill sååå mycket mer...!

Han är mitt hjärta, min stolthet -MITT ALLT!!!