Igår var det femårsdag i vår lilla lya. jag och Henke Hade nämligen varit ihop i fem år och jag tycker det är så svårt att fatta... Fem år är 1/5 av mitt liv, jag som tycker att jag funnits i all evighet... eller nått sånt...

Det kanske inte låter så mycket, men jag börjar få Panik över hur snabbt livet rinner iväg och jag hinner inte riktigt med. Nu i Maj blir jag 25, svårt att fatta... Men jag tror kanske mest för mina kära mamma och pappa, för eftersom jag tycker det var som igår Fabian kom in i mitt liv, så förstår jag om de ibland tycker att jag "egentligen" bara är 4 i deras ögon... :)

Fem år... och mycket har vi hunnit med...

Glädje, skratt, allvar, sorg, hund, barn och mycket, mycket mer.

Och hur vet man att man älskar?

Mitt svar är att det vet man inte,

Man måste våga, man måste vilja, man måste försöka...

och ändå ska man tvivla,

tills man får sakna. Sakna och känna att det fattas något i ens närhet.

en pusselbit av en själv.

Dessa pusselbitar älskar jag. De ger mig liv.

Min största och mest centrala pusselbit, heter Fabian. Men inte långt ifrån den ligger Henke.

Jag älskar att älska, och jag älskar så mycket.

En av dessa pusselbitar, som inte är familj och vänner, är Tväråträsk!

Många vet nog inte vad det är. Men det är min "hemort", där jag är uppväxt och har formats till den jag är. Tväråträsk är det som för ögat kanske inte verkar så speciellt, men som ger mig liv, väcker minnen och som jag saknar när jag inte är där. Det ser inte längre ut som förr, många av vännera har flyttat, men själen lever kvar.

Det finns en låt som får mig att tänka på allt detta, tänka tillbaka och som får mig att ladda mina batterier.

"Handlake Village" av Takida. Så fin och så sann!

Fortsätt bygga pussel, forsätt älska!

Jag älskar... :)