Mina tankar har snurrat på högvarv, den senaste tiden. Denna gång har jag funderat mycket på min rädsla för döden. Det kanske låter dystert, men för mig är det väldigt viktigt och jag tror att mina "möten" med döden, har format mig till den jag är. För jag här alltid varit väldigt känslig och orolig av mig. Rättare sagt, rädd för att någon i min närhet ska fara illa och därav rädd för att bli ensam och sårad.

Första gången som jag minns att jag reflekterade över döden, var när jag var ungefär sju år och såg på "Rederiet", där någon tog livet av sig genom att hoppa från färjan. Detta minns jag för jag blev så ledsen, satt i mammas knä och hon förklarade för mig, att alla skulle dö någon gång. Jag var helt förtvivlad jättelänge efter det. (nog visste jag att människor dog innan det också, men jag hade nog inte funderat på det tidigare)

Inte lång tid efter det, så minns jag att vi pratade om jordens skapelse, på skolan och min fröken som jag hade då berättade att solen kommer växa och växa tills jorden går under (om flera miljoner år). Detta skrämde mig jättemycket! Jag trodde jag skulle känna det och när fröken sa att det skulle jag inte, för att jag inte skulle leva då, Började jag fundera(ja, redan då!) varför vi fortsatte att leva om jorden ändå skulle försvinna...

Nästa möte med döden blev mer verkligt, då min kompis pappa, helt plötsligt dog. Jag, som då var 13 år, blev jätteledsen och rädd för att det skulle hända någon i min familj!

När jag gick på gymnasiet, i Lycksele. Så var det en kille, som drunknade, mitt framför ögonen på mig, då jag försökte övertala honom att inte bada för att det var strömt i vattnet... Men han lyssnade inte och det jag har inte bara en gång önskat att jag hade försökt lite till. Fast man kan inte göra saker ogjorda, hur mycket man än vill!

Att jag hittills inte behövt uppleva nära och riktigt djup sorg, är jag otroligt glad och tacksam för! Men min rädsla är stor, då jag vet att det även kommer att hända mig. Jag har svårt att sova, när jag inte vet var alla är och inbillar mig ofta att det hänt någon något.

Idag, är jag mest av allt rädd för att det ska hända mitt lilla hjärta, Fabian, något. Det kommer inte bli lätt för honom när han blir tonåring och ska försöka smyga "runt" mig sent på nätterna, för jag kommer inte att få en blund så länge han är borta... Haha!

Även fast jag lever mitt liv för min skull, så är det lite konstigt, att jag är mer rädd för att andra ska råka illa ut, än mig själv...

Imorgon åker jag och Fabian, upp till  min Pappa och Mamma för att hälsa på och rå om dem. Ska bli sååå skönt att komma hem och ladda batterierna!