Då var det en ny månad och den har för mig börjat  bra. Jag har nämligen varit väldigt effektiv idag! Jag har städat, lagar mat (så att Henke har fått två olika sorters matlådor från idag) jag har slipat knivar, varit ute med Fabian, sorterat i papper och mycket mer! Jag känner mig så duktig idag!

- Fan, vad jag är bra!

Detta tvära ryck som jag drabbats av, tror jag sitter i sedan igår, då jag (som bara sovit två timmar, natten mellan lördag -söndag) var övertrött och fick hållaigång med att baka hela dagen för att inte somna. Jag bakade en mandeltårta, cupcakes och blåbärsmuffins (detta medans plockade och städade) för att vi skulle ha kalas för Henke.

Men i mitt "sorterar ryck" idag så kom jag tänka på en text som jag skrev när jag gick på gymnasiet. Varför jag kom att tänka på den vet jag inte riktigt, men jag letade upp den. Den kanske inte passar så bra, en dag som idag, då Jag har en riktigt glad dag, men jag tänkte ändå dela med mig av det för den säger så mycket som egentligen inte kan sägas med ord.

Svara demoner

Jag känner hur mitt nackhår reser sig. En känsla av viss lättnad, men ändå ändå väldigt stort obehag, tränger sig genom min kropp.

Den lilla lättnad som finns där, lever av min erfarenhet, men ju längre tiden går bleknar den och min oro bara växer...

Jag bara önskar att jag kunde försvinna!

Men hur många stjärnor som än kommer falla,eller ljus jag någonsin lyckas blåsa ut, så kommer min önskan aldrig att slå in...

...Vad jag än önskar så kommer det aldrig att slå in!

Han kryper närmare, så nära att jag kan känna hans andetag i min nacke. Jag blundar när jag känner hur hans händer tar på mig och en våg av illamående sveper genom min kropp.

Jag vill bara kräkas, men någonting tycks ha fastnat i min hals.

Istället försöker jag sluta andas, men något får mig bara att andas snabbare. Slutligen vill jag bara gråta, fast hur jag än försöker så är det någonting som torkat ut mina ögon...

... Min kropp bara skakar av olust!

När mitt obehag vuxit sig så starkt, att min själ nästan slutat bry sig,

viskar verkligheten i mitt öra.

Mitt förnuft drar mig åter till världen och mod får åter liv.

När jag slutligen vänder mig om, känner jag hur min lättnad stiger,

trots att min kropp snabbt fylls av ny rädsla och oro...

...När jag ser att det inte är någon där!

Caroline 2002   

Hur sorglig den än är, så tycker jag den är skitbra! Den säger mig så mycket. Den berättar om hur det är att ha ångest och hur påtagligt det faktist är. Då var jag 17år och "nere" i tonårstänket. Jag trodde aldrig då att jag skulle bli lycklig igen, ( precis som alla andra i den åldern) men det jag anade minst, var att jag skulle kunna relatera till den även idag, då jag är 24...

Idag är den inte bara tonårsångest för mig. Idag förknipar jag den med något som man inte trivs med och jag har den som sporre, för att alltid kämpa för att göra mitt liv bättre. Jag vill aldrig må så dåligt igen,som när jag led av ångest och därför måste jag kämpa.

Jag tror att alla har någonting, som de måste kämpa med. Vilka ens svarta demoner är, är bara upp till var och en....

Men, ge aldrig upp!