Idag har jag varit på anställningsintervju, på NKV. Detta har fått min hjärna att gå på högvarv hela dagen. Förmiddagen ägnade jag nämligen åt att förbereda mig så mycket jag kunde, genom att försöka "gå igenom" mig själv. Liksom mina funderingar på eftermiddagen var om jag lyckats framställa mig på rätt sätt, och inte bara någon som jag skulle vilja vara.

Jag jobbar varje dag med att försöka stärka min självkänsla. Det är lättare sagt än gjort, men kan ändå se, att jag har gjort lite framsteg. Med hjälp av, "Mia Törnblom", i min "mp3" spelare, har jag snart arbetat mig igenom tre av hennes böcker. Det är mycket att jobba med, men jag har tex. lärt mig att:

- Alltid säga TACK, när någon ger mig en komplimang. Detta har jag blivit väldigt duktig på. Ibland kan till och med nästan bli irriterad, när andra inte tar åt sig av mina komplimanger till dem. (De som tackar för en komplimang, är roligare att ge en ny, än de som bara ignorerar den.)

- Säga till mig själv vad jag är bra på. Även om det känns löjligt och svårt,så ger det resultat! Tillslut börjar man lita på sig själv.

- Titta på mig i spegeln. Lära känna min kropp och acceptera mig för hur jag ser ut. Trots att jag gärna skulle vilja tappa tio kilo, så går det inte fortare om jag inte vågrar acceptera mig. ( Mina "volanger" är en del av mig, även om jag skulle klara mig utan dem)

Detta är bara lite av det jag jobbar med, hos mig själv. Men trots att jag börjar känna resultat, så inser jag en dag som denna, att jag har långt kvar. För när jag satte mig på stolen inför min förhoppningsvis nya chef, så glömde jag, av nervositet, bort alla mina förberedelser och hjärnan snurrade i 120... "Vad ska jag säga om mig själv? Vad har jag för fördelar, utan att verka "ego", ljuga eller framställa mig som någon "superkvinna", jag inte är? Vilka av mina dåliga sidor ska jag berätta om, utan att trycka ner mig själv eller framställa mig som galen?"

På något konstigt sätt så kom lugnet just som vi började prata, och jag tror att jag lyckades hitta en fin balans på beskrivningen av mig själv. Jag gjorde det bästa jag kunde i den situationen, det kändes faktist riktigt bra och jag är nöjd med min insatts. Skulle det nu inte bli så att jag får jobbet, så var det inte mig de sökte! (Hoppas, hoppas hoppas...!)

Men min sanning är den att, jag är en superkvinna!

Den jag är idag, står jag för! Det jag anser fattas mig, kan bara jag ändra på! Jag kan iallafall göra mitt bästa...!