Tänk hur snabbt livet rusar iväg för oss.

Enligt mig, har jag levt i en evighet, men samtidigt inte blivit äldre, på nått konstigt sätt. Dock ser jag på andra, och förstå då, att tiden inte stått stilla för mig heller... Jag är inte tio år längre och gör allt jag kan, för att få stå i rampljuset en kort sekund.

Jag har väntat, längtat och åter väntat på att tiden skulle gå och jag skulle bli stor. När jag var 12år, räknade jag ut att år 2000, skulle jag fylla 16år.. "FATTA 16 ÅR!!!!! Typ, vuxen! COOLT!!!"(Var det då....) När den dagen väl kom, så uppskattade man inte riktigt det på samma sätt... Nä, då var det: "Bara man var 18...."

Nä, tiden går så fort att man knappt hinner med. Men det konstiga är att man lätt glömmer vad som egentligen har hänt. Något som idag är en väldigt viktig tid ur mitt liv,  och som jag nästan helt glömt bort, var när jag drabbades av "panikångest", för två och ett halvt år sedan.

Detta tillstånd, som jag tidigtare inte riktigt trodde fanns, utan mest såg som ett påhitt, lamslog mig plötsligt. Från ena dagen till den andra, kunde jag inte sova, inte lyfta saker som vägde över ca fem kilo, inte promenera utan att få hjärtklappning, inte sluta gråta(tills tårarna tog slut) och absolut inte gå in i en butik, utan att drabbas av panik, få svårt att andas och hjärtklappning.

Men det värsta med allt, (förutom att jag då jobbade i matbutik) var skammen! Jag skämdes som en räv, för att jag inte mådde bra, inte fungerade som jag ville och för att det jag inte trodde på, hade fått mig att tappa kontrollen över mitt liv!

Det tog flera veckor innan jag vågade berätta, för Henke, min familj och jobbet, att allt inte var som det skulle. Jag var rädd att de inte skulle tro på mig, att de trodde jag bara hittade på för att jag var lat. Men på något konstigt sätt så var det inga problem med att berätta. Alla tog mig på allvar och fast att jag själv inte förstod vad som var fel och hur jag skulle förklara, så kände jag där nere i "mörkret" att alla trodde på mig.

Jag sökte hjälp, främst för att jag inte kunde sova. Då kände jag att även läkaren trodde på mig, fast att jag inte trodde och litade på honom. Då hade jag ingen tilllit om att jag skulle bli bra igen. Jag trodde att jag skulle må så för resten av mitt liv...

Men jag sjukskrevs, fick några  terapisamtal, tabletter och sedan satte jag mig på bussen och åkte hem till mamma och pappa på landet. Där återhämtade jag mig sakta men säkert. Det ända jag minns av den tiden jag var där, är när jag och mamma skulle åka och handla mat en dag. Vi gick in på Ica och sedan kom ångesten bara över mig. Jag svettades, fick hjärtklappning och det slutade med att jag var tvungen att gå ut därfrån. Men det lärde mig att skynda långsamt. Att låta allt ta sin tid och inte stressa.

Lika snabbt som panikångesten kom, så försvann den. Det tog lång tid innan jag kunde gå i en matbutik som förr, men jag övade och idag kan jag inte ens minnas känslan. Jag har faktist svårt att tro att det verkligen har hänt. Men det har lärt mig så mycket! Jag är starkare nu än jag någonsin varit. Jag har mer förståelse för andra och litar till vad de tycker och känner, om sitt liv. Jag har lärt mig att det finns hjälp, om man bara ser sig omkring. Jag är älskad!

Det sista som överger en är hoppet!

Jag skulle inte vara jag idag, om jag inte upplevt denna tid.

Jag är lyckligare nu, än någonsin förut!