I den finns ännu hoppet kvar...

Fast det gör det även i mig. Jag verkligen hoppas att jag ska få jobbet. Jag ska få veta imorgon och jag är riktigt nervös. Har ont i magen och har bitit ner naglarna till rötterna... Så jag hoppas att väntan är värd detta. Men jag har intalat mig att jag inte kommer att få jobbet, för att jag inte ska bli så besviken när jag får beskedet. Det känns som om jag fått beskedet att tomten inte kommer komma på julen, så att jag sen kan bli jätteglad om han skulle dyka upp där efter julbordet...

Fast jag är faktiskt nöjd med intervjun. De ska att de gillade min personlighet och att jag som person skulle passa för jobbet, men att om det är någon som har erfarenhet inom "bank och finans", så måste det naturligtvis gå före. Vilket jag förstår.

Precis som i "Pandoras ask" så är det sista som överger en, hoppet, och jag tror faktist på det. För om man inte hoppas, så siktar man inte framåt, och siktar man inte framåt, så kommer man aldrig att komma någonstans.

Håll tummarna för mig imorgon!