Idag har jag blivit stolt moster, för andra gången, till min systerson Falcon. Längtar så mycket efter att få hålla, gosa och lukta på honom! Grattis till er så himla mycket! och Lycka till! :)

Det jobbiga är bara att man blir så bebissugen själv, när man ser sådana pyttesmå... Fast samtidigt så kan jag gott vänta lite till, speciellt när jag tänker på hur jobbigt det var i början när Fabian var liten. Helt ärligt så är jag jätterädd för att även nästa barn ska få kolik. För den mysig och gulliga bebisbilden, som jag får på näthinnan när jag ser bebisar, infann sig aldrig. Ingen som inte varit med om det få ett barn som lider av kolik, kan någonsin förstå hur det är.

 Att alltid känna sig misslyckad och otillräcklig för att man inte kan få sitt barn att sluta skrika. Känna skamm och skuld för att man stör andra, då de blir stressade av att bebisen skriker. Men främst all irritation och avund som jag hade mot alla andra föräldrar, som hade barn som inte skrek (och speciellt när dessa försökte ge en råd).

Ändå så har jag glömt mycket, annars skulle jag inte ens tänka tanken, att skaffa fler barn, idag... Men det vill jag! Jag har ett hopp om att vårt nästa barn inte får kolik och skulle det bli det så har vi inte bara en himla otur, utan även vetskapen om att vi klara det och att det faktiskt går över, trots att man inte kan tro det.

Jag önskar ingen att behöva få ett barn med kolik, dels är det så synd om bebisen, som behöver ha ont. Men även den uppförbacke som man får som förälder, när man egentligen bara ska ha det mysigt.

Jag har alltid älskat Fabian, och älskar honom mer och mer för varje dag som går!